Minstingen vidgar sina vyer och tycker just nu att trappan och kattmaten är det
mest spännande som finns. Gott smakar den också.
Vi försöker att dra ner lite på amningen. Eller jag försöker medan Harry tycker
det är fördjävligt.
Långsamt framåt går vi och Harry börjar tycka att gröten är rätt okej och övrig mat likaså.
Det blir lätt väldigt mammigt när man tycker välling är blä och nappen pest.
Det får ta sin tid, vad gör det om hundra år.
Harry lever rövare och undervåningen ser ständigt ut som ett bombnedslag när dagen är slut.
Han är en tandlös underbaring som virvlar runt här med munnen full med kattmat.
Äckligt kan man tycka, men rätt söt ändå.
Vår gullunge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar