Jag tror jag har tagit ett kort på magen innan detta. Det är helt sjukt vad dålig jag varit på att dokumentera denna graviditeten.
Ifs är det ju roligast att se bilder ifrån slutet av graviditeten. Så det får från och med nu bli skärpning på dokumentationsfronten.
Slutet närmar sig och nu är 30 ofullgångna veckor gjorda.
Nu helt plötsligt känns det som veckorna hoppar över varann och tiden bara försvinner under fötterna på mig.
Jag har annars tyckt att hela denna graviditeten har gått så sjukt långsamt. Veckor som aldrig tar slut och växer sig långa som vintern.
Magen växer och frodas i takt med veckorna och den lilla krabaten lever rövare på kvällar och nätter.
Jag tycker hen har samma mönster som Hannes hade. Mycket punktlig. Det är samma tider varje dag, vilket är lite roligt.
Lily, hon var aktiv mest hela dygnet och var aldrig still.
Jag tycker att magen är större denna gång men enl barnmorska följer den Lilys och Hannes (som var i stort sett identiska) på centimetern.
Vikten är även den densamma.
Inget kräkande längre och bara det gör ju en lycklig. Visst, tröttheten, men den kan jag leva med.
Fogarna och bäckenet bråkar med mig när jag anstränger mig.
Vilket jag tycker är sjukt frustrerade och vissa kvällar är det knappt så att jag tar mig upp ur soffan utan Walles hjälp. Detta har kommit nu dom senaste veckorna.
Jag hade inget med Hannes och bra lite känningar dom sista veckorna med Lily.
Denna graviditet tycker jag helt klart varit jobbigast. Ifrån pluset och till vecka 25 var det inget rolig alls. Illamåendet följde mig hela dagarna och kräkningarna hade ingen hänsyn om det var natt eller dag. Det har varit mycket tårar för absolut ingenting och känslorna har härjat fritt.
Förnuftet säger en sak och känslorna håller inte med.
Vilket jag var helt förskonad ifrån när jag väntade Hannes och Lily.
Skör kan man sammanfatta det till att jag varit.
Minst sagt. Stackars Walle.
Nu börjar det iallafall arta sig och det är först nu som jag riktigt börjar njuta av graviditeten.
Innan har det mest varit "kan det inte bara vara över någon gång" Det är konstigt det här med hur fort allt vänder. Ena sekunden blä, för att i andra sekunden låt det aldrig ta slut.
Jag har oroat mig något oerhört över förlossningen som egentligen inte är något konstigt. Med tanke på att Lily kom med raketfart på lite över en timme ifrån första värk. Att vi dessutom hann med en bilkrock mitt uppe i allt gjorde inte det hela mindre dramatiskt.
Mellan dörrarna på Ambulans och akutmottagning och mitt i ett helt hav av akutpersonal tittade vår lilla prinsessa ut.
En oförglömlig entré gjorde hon minsann.
Man kan väl säga att den förlossningen minst sagt var en aning kaotisk.
Hannes däremot var en drömförlossning med vattenavgång som start. LUGN färd till BB med bubbelbad för att invänta värkar. Värkar som satte igång lite innan midnatt och vid 5 på morgonen tittade vår lille gosse ut.
Trean säger alla är lurigast.
Det kan gå i raketfart men det kan lika gärna dra ut på tiden enligt statistiken.
Detta återstår alltså att se.
Det sköna är att vi har fått igångsättning beviljad i vecka 38.
Så längre än så kommer jag inte behöva gå.
Hannes kom i vecka 38 och Lily i vecka 37. Så visst finns det chans att det startar av sig själv.
Det känns som vi iallafall har gjort allt som går att planera och Mvc har varit/är en stor hjälp.
Nu är det bara framtiden som får utvisa hur det hela kommer bli och just nu känner jag mig rätt trygg och redo för det hela. Hur jag känner över det imorgon låter vi vara osagt.
Svajig som sagt.
Det är nu bara några veckor kvar tills jag går hem på föräldraledighet och det ska bli så härligt.
Väl hemma vet jag att tiden kommer gå sjukt fort och att vi då snart kommer vi ha vårt tredje mirakel i våra armarna.
Längtan efter lilla är stor här hemma.
