Jag pallar inte mer

Jag trodde att jag med Lily hade nått höjden av ingen sömn på ett år. Men jag tror tametusan Harry inte ligger långt efter.  Jag kan räkna på en hand dom nätter han faktiskt sovit.

 

 Man hänger i och tänker jag fixar en dag till och så kör man. 

En dag går och så tänker man. Nästa blir nog bättre. En vecka blir till en månad. Och en månad blir till snart ett år.

Herregud ett helt år. Höst vinter vår och sommar. Allt i oskärpa.

Jag pallar snart inte mer och inte Harry heller för den delen.

Otillräckligheten äter upp mig och snart orkar jag inte stå.

Vi har fått ny medicin idag. Jag hoppas verkligen att den visar på bättring med andningen.
 Jag vill så gärna att han ska få sova på riktigt, men vet inte om jag vågar.