Flashback

Jag körde en annan väg hem ifrån stan idag, och plötsligt stod jag där vid stopplikten i korsningen som vi krockade i.
Minnet av händelsen slog som om nån klubbat mig med ett basebollträ. Blev så illamående så jag trodde där ett tag att jag skulle vara tvungen att stanna bilen och gå ut.
Det är inte så att det är första gången jag kör där sedan det hände, utan denna gången var jag helt enkelt inte förberedd. Det är väl så att nu när allt har lagt sig en smula. Det är nu det börjar klarna och man minns mer detaljer. Har inte reflekterat så mycket över själva krocken förrän nu. Utan har mest bearbetat förlossningen eftersom det gick så oerhört snabbt.

Det går inte en dag utan att jag tänker på vilken oerhörd änglavakt vi hade och att man aldrig får ta livet förgivet. Är så lycklig över min lilla familj och är så tacksam över Walle och mina två mirakel.