Fick i måndag reda på de ofattbara att de var en pojke på Hannes dagis, samma avdelning som plötsligt hade gått bort.
De hade hänt plötsligt och utan förvarning.
De första jag tänkte på var att de lika gärna kunde varit vi. Att man aldrig får ta livet föregivet.
Att livet är så oerhört skört och kan tas ifrån dej vilken sekund som helst.
Det går inte en dag utan att jag tänker på hur tacksam jag är över att Hannes finns i våra liv. Att han utvecklas och är frisk, vilket inte alltid är en självklarhet.
Jag hoppas och önskar att han får växa upp och formas av livets framgångar och motgångar till att bli en självständig och ödmjuk vuxen.
Att jag kommer få den stora äran att finnas där. Att få lära hjälpa och lyssna och se hans framsteg och utveckling varje dag.
Att älska som om de inte fanns någon morgon dag.
För hur går man vidare? Hur överlever man efter att förlorat ett barn?
Kan man känna lycka igen?
Tänker på den familj som mist sin minsta. Tänker på den sorg och förtvivlan som måste fylla deras hjärtan. Jag skänker många varma tankar till dem i en stund som denna.
Tänker på den lilla ängeln som återvänt hem.
Alldeles för tidigt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar